Jag har haft ont i magen i några dagar nu. Inatt när jag skulle försöka sova så låg jag och farhågade att jag skulle försova mig, kan tillägga att jag sovit längre än till 1 en gång i mitt liv. Mitt undermedvetna väckte mig någonstans vid 10, upptäckte glatt att det var väldigt fint väder. Gjorde mig en macka med massa fina pålägg och la mig ute i solen och förberedde mig. Vid 12-tiden kom min mor ut och informerade mig om att han den där Daniel som du jämt pratar om ska prata i radio klockan 1, jag stirrade på kvinnan som skapat mig och lät blicken glida på den stora bergsprängaren som stod 5cm ifrån mitt ansikte och till hennes förvånade ansiktsuttryck. Hon insåg nog då att jag klassade henne som jubelidiot, fast det var inte med mening. Återgick till mitt mentala förberedande. Klockan tickade på bra när jag låg där och läste "Elsas Värld", 10 minuter i 1 så kände jag hur hjärtat började rusa. Varför jag känner på detta viset, som kan jämföras med den euforin som dyker upp i mig strax innan spelning, är för att jag dyrkar denna människan. Jag suger åt mig allt han säger som besatt, inte bara hans musik. När hans röst dånade ut några cm ifrån mina öron så låg jag i exakt samma position, stirrandes upp på molnen, och lyssnade. Jag kan inte beskriva själva radioprogrammet, det får ni lyssna på själva (ni dödsdömda som inte lyssnade "live") så jag beskriver det jag kände istället. En timme (en och en halv??) är självklart alldeles på tok för lite tid för att få mig tillfredsställd. Plötsligt började det smådugga från de otroligt vita molnen ovanför mig, och smådugget övergick till almost skyfall. Jag ställde in radion under tak och jag själv la mig på samma ställe som innan och fortsatte stirra upp bland molnen tills regnet hindrade mig från att se, då satte jag på mig solbrillorna och började småsnyfta av glädje. Där låg jag, som en tvättäkta idiot och grät i regnet, halvnaken fast solen fortfarande värmde mig och lyssnade på mannen i mitt liv. Sen gick solen i moln och himlen öppnade sig så jag sprang in under taket där radion stod och la mig till ro igen. När han några minuter senare avslutade vårat envägskommunicerade samtal med ett "Vi ses" så nickade jag instämmande och morrade fram ett "Vi ses".

Och det visst gör vi det, 15/9 på Gröna Lund, Stora Scenen. Där ses vi. (Med vattenfast mascara denna gång)