Mina smalben kliar som jag-vet-inte-vad, snart kommer mamma och Thomas hem och det betyder att jag kommer in i vanlig dygnsrytm igen. Jag går och väntar på något, som jag inte vet vad det är, med hjärtklappningar var och varannan minut. Små, små dubbelslag som gör ont. Det pickar verkligen, vill ut ur kroppen, springa iväg och kolla bak på mig och skratta. Är onödigt stressad och inte fan hjälper det att jag aldrig tar tag i saker, passar tider eller förtränger allt som folk säger till mig. Jag bryr mig knappt om något längre förutom skolan eftersom jag hela tiden vill lära mig, jag vill ut i världen. Tänker på USA non-stop. Vill komma ifrån denna otillräckliga vardag jag befinner mig i. Är så jävla trött på folk som bara är, som bara finns där och inte gör nån nytta. Jag vill inte fastna i skiten och fortsätta bara vara. ph**k me backwards, låter som världens pessimist fast i själva verket är världens optimist. Är nog för att jag inte fick mina ägg imorse. Fyfan vad arg jag blev, slut på ägg, när fan tar ägg slut egentligen? Var så sugen på att gå några kvarter och spöa upp tuppjäveln som låter varenda morgon klockan 7 och ta hans bitches ägg och steka till frukost. Kaffet blev för starkt också. Mådde piss hela dagen. Nej, snart går jag och lägger mig och vaknar upp imorgon som den optimist jag är. Rutinerad som jag är så ringde det alldeles nyss, jag blev så förbannad att jag flög upp på bordet(?) enda fotsulan körde jag rätt in i den vassa kanten, kör en halffaceplant ner på golvet, springer och skriker hallå i luren och hör en förvånad Caisy (låtsasfarmor) som skulle vara lite snäll och säga att hon hade ställt semlor i kylen som vi kunde äta. Jag smälte och blev ödmjuk igen. Har jävligt ont i foten, men med sex stycken semlor och en person i huset så ska det nog kunna fixas.