Hej mina vänner. Känner inte för att starta detta inlägget med något klatchigt och fyndigt. Det får bli enkelt. Mitt tillstånd har hindrat mig från att göra normala dagssysslor som jag brukade för en vecka sedan. Vad jag har att säga om Peace? Så jävulskt mycket! Topp tre: Daniel Adams-Ray, vad i helvete ska jag säga? Det GÅR inte! Han gör något när han står på scenen som är så obeskrivligt ödmjukt så jag sjunker ihop som en spaghetti och vill pussa på honom tills vi båda blir gamla och dör! Om hans spelning hade varit någon dag tidigare och jag hade varit lite mer normal så hade jag nog stått längst fram och haft mig. Jag hamnade vid stängslet ganska helvetiskt för långt bort från baby. När jag såg hans stora bruna rådjursögon och hörde hans röst börja prata om en hund som åt avokados från ett avokadoträd i Kenya så brast det för mig, någonting djupt inom mig gick sönder. Sen hände något. Han hyllade först Oskar (Som förövrigt inte nämnt ett skit om Danne under sin solokarriär), nämnde något om Snook. Då mina vänner, då hörde jag introt till Inga Problem. Där började tårarna spruta. Ont hade jag, jävligt ont. Fast det var nog av lycka, lyckoont. Ja för jag var så fördjävulskt lycklig. Sen så kommer vi till Deadmau5, lite sådär lagom mainstream. Men hur bra? En liten Borlängeparkering förvandlades under 1 timme till ett enda stort ph**king raveparty. Det var så sjukt tryck, vi behandlade honom som en gud. Skulle i ögonblickets hetta givit min mor till honom för att jag ville typ offra mig till honom. Sen har vi Maskinen. Älskade äkta Maskinen. Stod längstlängstlängst fram. Publikrekord hörde jag talas om, till och med sådant tryck så självaste Frej Larsson fick be publiken att lugna sig, "Så att ingen skulle dö". Men asså på riktigt, råkade hamna under någons underarm (armhåla..) i några sekunder för mycket så såg nog Gud där ett tag. Folk langades ovanför en för att de hade svimmat och drogs fram till kravallstaketen. Skrek portugisiska snuskvisor tillsammans med Herbert och Frej och typ 40.000 pers till, ganska mäktigt. Sedan kom Marcus Price & Carli in på scenen och bedövade mig. Hoppade som en arabisk gnu på tjack och vrålade ut "Mat Bira Kvinnor Weed" i fullkomligt extas. Och nu undrar ni säkert varför jag inte nämner något om älskade Håkisen? Ärligt talat vet jag faktiskt inte var jag höll hus, kände mig lite smått rebellisk när jag någonstans i töcknet kom på att nu var fan i mig alla utom jag och "Män som hatar Håkan" på Håkan. Sedan spårade det ur och jag våldtog en man med gips och kryckor. På tågstationen i Borlänge bland dem sista som var kvar och väntade på tåget någonstans vid 4-snåret på Söndagseftermiddagen så kände jag mig helt OK för att ha klarat av den mördigaste veckan i hela mitt liv, jag hade alla kroppsdelar i behåll men jag mådde även bra. Tills jag kom på att jag kanske inte riktigt kommit ur det jag gjort mot mig själv ännu. Nu slår det tillbaka. Eller igår. Vaknar av att niagarafloden rinner ur min mun och måste tvätta håret typ 3 gånger/dag och mår allmänt skit. Får baksug när jag nyser så snorduschar alla i närheten av mig. Hade första jobbdagen idag också, gillar numera inte kassor för fem öre. Vi hörs mina beloveds. PZ