Det finns så mycket som jag avskyr i denna värld. Jag hatar att folk jämt vill att man ska visa "sin bättre sida", som om ingen av oss hade några dåliga sidor? Varför ska man låtsas att allt är så himla bra och fint jämt, jag menar, folk tycker att det är pinsamt att gråta, folk tycker det är skamligt att må dåligt. Hur ska man kunna rå för vad man känner och tycker? Jag kan inte styra mina åsikter, det är så jag är, och vad jag upptäckt nu är att jag har mer(vilket perspektiv man väljer att se det i) dåliga sidor än bra sidor. I och med det så visar jag även(logiskt) de sämre sidorna oftare, på gott och ont. En annan sak jag hatar är CV:n, PB:n och alla möjliga olika jävla presentationer. Ett jävla skryt. "Hej jag heter Johanna och jag är bra på det här och det här och det här och det här". Och varför gör det mig till en bättre person, som folk t.ex. vill umgås med, vill anställa eller bli intresserad av? Jag hatar alla normer och fisnödigheter i Uppsala, Sverige och resterande av planeten Tellus.
Och ännu en gång har jag inte kommit någonstans med mitt ordbajsande som ska föreställa mina tankar och funderingar. Det finns ingen mening heller.