Ja vart börjar man? Väldigt mycket bilder på mig, eld och ankor. Det var väl det kvällen gick ut på typ. Någonstans på morgonkvisten när vi satt vid elden och började danka av så yttrar Linn sig om "Nån buske som rör på sig", precis nedanför oss så sitter en flock med ankungar! Asså då var man ju inte klar i skallen någonstans, var fullkomligt euforisk och sprang runt som en dåre, rullade mig i sanden och gav bort sista matbiten till dem små liven. Drog oss tillbaka efter ett tag när vi tänkte på konsekvenserna som kunde tillföras om vi höll på för mycket med dem. Bebisarna kom tillbaka. Gång på gång. Tillslut kunde jag inte kontrollera mig själv längre så tog upp en liten stackare och började typ gråta och kissa ner mig samtidigt. Den var så fjunig och liten. Ynklig och kall. På bara nån sekund kunde jag sympatisera med den kärlek mammor känner till sina barn. Shit vad fast jag var, kände mig nästan som en våldtäktsman. Släppte ner baby efter många om och men. Separationsångest i dess högsta slag. Shit asså. Satt lite smått hög av lycka och filosoferade ett tag tills jag gav upp och gick och la mig i tälten med Elsa, dumt gjort av mig. Linn och Douglas hade anktime när vi sov och när jag "vaknade" så var ungarna fortfarande kvar. Utan mamma. Gjorde ont att lämna dem. Mina vänner, mitt hjärta stals inatt. Tusen gånger om.