GRÅTER


2011-09-18 20:41:21 :
"Vet att ni alla undrar varför jag inte hör av mig här. Speciellt om varför jag inte skrivit något om i Torsdags. Såhär var det, jag var så himla taggad på att ge allt jag har till den där fina brunögda killen som är så fin och spelade på Gröna Lund. Jag ville skolka och sätta mig på ett tåg till Stockholm och bara gorma med i alla låtarna. Jag ville stå längst fram och bli ihop-pressad mot kravallet, jag ville bara ge allt som jag inte kunnat göra tidigare. Men det blev inte så. Rullade in i Sthlm runt 6-tiden och kom in på Grönan 19:59 ca ca ca ca. Där var allt uppriggat så fint, scendekoren som får en att vilja hoppa omkring och vifta på armarna. Av någon anledning så drog jag en 50/50 grogg av någon stackars vodka jag hade kvar från något gammalt partaj, hoppades väl på att få något lyckorus som gav mig och mina sjukdomar superkrafter så jag orkade stå på tå/hoppa hela spelningen. Ett halvdant rus smög sig på och jag blev mest bara suddig och oförutsägbar. Stod och berättade för mig själv vad som skulle hända och vilka personer som skulle komma upp på scen. I mitt lilla lyckorus stod jag bara och sjöng med och kände mig varm vid hjärttrakterna. Spelningen var en av dem bästa jag har varit på, han körde Snookisar så som Inga Problem (Med Petter och Veronica på scen) och Längst Fram I Taxin. Sen så var Adam Tensta där också men det var väl inget märkvärdigt. Som vanligt så sa han några värdefulla ord efter varje låt som genomborrade mitt hjärta och han nämnde att hon som hade lärt honom svenska språket var där och han hälsade och ursäktade sig så för det "grova språket". Innan Gubben I Lådan(sista låten) så sa han något om att att det här var sista gången han skulle stå på scen med bandet och då brakade det loss. Fattade typ då. Att det var slutet. Fick fram ett tiotal krokodiltårar sedan stod jag bara och skakade på huvudet och darrade läpp och sa "Nej" till mig själv, lite som en schizofren. Emelie tröck min hand hela låten så jag uppfattade åtminstone vart jag befann mig och jag tappade inte befattningen. Träffade Dennis utanför och vandrade mot Centralen för att bege mig mot Uppsala igen.  Väl hemma så somnade jag i fosterställning och vaknade upp av att mamma slängde en CSN-varning i ansiktet på mig, tyckte så förbaskat synd om mig själv och i och med att ingen kände någon minsta empati för mig så drunknade jag i självömkan och snöt mig själv i CSNet och la mig stumt tillbaka i sängen igen. Mamma kom in och väste att vi minsann skulle vara på Finlandsbåten om en timme och att det var bäst att jag pallrade mig upp. Hela kryssningen var en mardröm och jag låg och sträckläste i hytten och deppade hela  tiden. Tänk att en människa kan få en att må så himla bra och sedan kan få en säcka ihop totalt. Hatar och älskar dig så himla mycket Danne."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0